jag såg pojktanten av ester martin bergsmark, med eli levén, igår på bio.
jag grät i slutet.
imorse fick jag en såndär dröm-flash, och hann tänka ”men vilken konstig dröm” innan jag kom på att det var en scen från filmen som snurrade i huvudet.
eller lixom känslan från filmen. vibrerande på nåt sätt.
jag kände mig: tagen, lycklig. representerad. berättad. that doesn’t happen very often, kära vänner.
jag är en sån som inte tycker om att prata om filmer direkt efter att jag sett dom, fast egentligen bara om jag tycker om filmen. så diskussionen som uppstod efteråt bland dem jag såg pojktanten med, var besvärande för mig. min kompis A sa att hennes kompis hade sagt att det var en prettofilm och att det hade påverkat hur A såg på filmen. jag vet inte vad den här personen egentligen menade, men jag blev irriterad, less.
pretto är ett trist ord. använt av dom som behöver ett ironiskt filter att lägga över världen för att skydda sig från allvar.
och pojktanten är fri från det. skydd och ironi.
pojktanten tror på utopin. pojktanten tror på drömmen. pojktanten är en dröm. ibland en mardröm. och rasande vidrig verklighet.
bland mina vänner muttrades det också något om ”deppiga män som gör filmer om sig själva och hur deppiga de är”. såhär: det kan en ju tänka om en är radikalfeminist. och kanske har en då har inte lyssnat/tittat ordentligt. och kanske har ens tankemönster rotat sig väl mycket i något slags sorgligt rigitt tvåkönstänk – som ju hela filmen motsätter sig och försöker bråka med.
vilket är dess storhet. en film som på djupet stör och vrider på och ruckar på uppfattningar om maskulinitet/femininitet är fruktansvärt ovanligt, och så efterlängtat och viktigt.
hur naturen skildras i filmen: växlingarna mellan årstiderna, hur de blandas och går ihop, en metafor för queerhet, transformation. en fråga: vad måste egentligen följa på något annat.
det lyckliga slutet som är lyckligt trots att det är en berättelse om att inte följa en förväntad linje: en pånyttfödelse, vara bland likar. värme.
se den här filmen. den är inspirerande och satans vacker.
(tips: i flera städer är det samtal med ester martin bergsmark och eli levén efter vissa visningar.)
Feministfitta 