Arkiv | juli, 2011

om robyn och att vara en ”riktig” feminist

25 Jul

jag har tänkt mycket på det här.

det var jag som skrev den där kommentaren och jag tycker fortfarande likadant. jag förstår helt enkelt inte varför varje kvinna måste vara en riot girl eller varför varje musiker som är en kvinna måste vara courtney love (även om det hade vart jävligt härligt).

jag tycker inte att en måste ha en jättegenomtänkt feministisk synvinkel i alla sina låtar bara för att en är kvinna. för stunden vill jag bara vara skitglad för att det finns en mainstream-artist som sjunger om att vara tjej. för det är det jag tänker att robyn gör. det är min tolkning. jag tänker att hon sjunger om mig när jag var 15. och 24. och jag är glad att någon gör det, med ”bebisröst” eller inte.

bara veckor innan dancing on my own släpptes spelade jag skivor på en klubb och fick plöstligt se killen jag var kär i stå en meter från dj-båset och hångla med någon annan, fastän jag hade bett honom att inte komma dit eller åtminstone försöka undvika mig. varje gång jag sedan hörde dancing on my own på radion den våren tänkte jag att robyn sjöng för mig. om mig. hennes ord stärkte mig.

om jag vill ha feministisk analys läser jag bang, pratar med mina vänner, lyssnar på le tigre eller tänker själv. klart jag önskar att alla skulle ha hittat de berömda feministiska glasögonen, men alla som inte är feminister är inte dåliga människor eller sprider dåliga ideal bara för det.

jag tror att anledningen till att robyn har fått feministikonstatus är att hon är en framgångsrik kvinna som gör små-creddig musik, inte anpassar sig till slitz-idealet och för att hon stödjer feministiskt initiativ, inte för att hon är en fantastisk retoriker.

jag kom att tänka på den här grejen igen när jag läste den här intervjun med kathleen hanna (som startade banden bikini kill och le tigre och som är en av mina största förebilder) där hon bl.a. säger:

”Plus there’s so many women in bands now. A lot of people complain they’re not singing ‘feminist’ songs but I don’t think everyone has to get up and sing ‘white boy, don’t laugh, don’t cry, just die!’ Everyone doesn’t have to be super militant about the way they do their feminism. Clearly, being a feminist or just being a woman isn’t always the most interesting thing about a person. And we aren’t all the same kind of person with the same desires, which is a good thing!”

och:

”I don’t like Lady GaGa’s music at all but I definitely think she has some sort of feminist connection. She seems like a strong person who is identifying herself as an artist and I think that’s a pretty inspiring thing for young girls to see.”

det gör mig så glad och lättad att någon tänker som jag, särskilt när det är en person jag verkligen beundrar och tycker är sjukt smart…

det som också var vidrigt i texten jag länkade till och kommentarerna till den, var att det var så mycket hånfullt om ”bebisröst och tonårsvurmande” och att vara ”flamsig och uppmärksamhetstörstande tonåring”. underförstått: fjortis. för det är fanimej det värsta man kan vara. en tonårig tjej som bara tramsar och fnissar och törstar. budskapet var: VÄX UPP! SJUNG OM NÅT VETTIGT!

för tjejers erfarenheter är alltid så himla jobbiga och tråkiga och töntiga och fåniga, det är väldigt många överens om. t.ex. i litteraturkritiken är det väldigt vanligt att tycka att tonårsskildringar skrivna av kvinnor är fruktansvärt trist och gjort.

så att sjunga om ”en kille på ett disco” och tonår är helt enkelt pinsamt och väldigt fult för en 30-årig kvinna. en 30-årig kvinna ska vara kapabel och stark och mogen och  ”vuxen”. för det är så en riktigt bra kvinna är, en riktig förebild, som inte är ”lidelsefull” och ”larvig”. eller?

den här retoriken är så nedvärderande och mästrande att jag bara kräks.

uppdatering: jag vill bara tillägga att jag tycker det är superpositivt att kritisera och ifrågasätta saker som tas för givna! i det här fallet höll jag helt enkelt inte bara med.